Undrar om jag kommer att vänja mig vid att (tidvis) vara helt ensam? Eller ensam är jag egentligen inte. Jag har en hund som följer mig i hasorna vart jag än går som tur är. Men han är inte så pratvillig.

Nu är det ett år kvar till att sonen (förmodligen) börjat på något gymnasieprogram eller linje eller vad de nu har döpt det till. Maken jobbar periodvis borta och då kommer det att bli bara vovven och jag på veckorna. Märker att i ensamheten föds ett enormt behov av att prata med någon men när jag väl har sällskap så kan jag nöja mig med att vara tyst och bara vara. Låter idiotisk men så funkar jag.

En lätt apatisk känsla infinner sig och jag får inget gjort. Inte ens dammsugarn rastas fast behovet finns.  

Det är till och med svårt att komma i säng och somna. Om bara DET vore enkelt så skulle "dötiden" gå fortare!

Sen kommer det här med maten. Urtrist att äta ensam så det går bort direkt. Älskar när det samlas mycket folk runt matbordet. Vi är tre i den "biologiska" familjen men är oftast fler när vi ska äta. Underbart! Skulle kunna skaffa ett jättestort hus bara för att alla ska kunna rymmas. Maten som lagas "är för ett helt kompani" brukar det låta. Kan vara någon som kliver in genom dörren och är hungrig! Hörde något om ett land i sydeuropa där det vara brukligt att sätta fram en tallrik mer än man var vid bordet om det skulle dyka upp någon mer till bords. Då skulle det inte vara oartigt mot gästen när det redan stod en tallrik tillgänglig på bordet. Vet inte om det är en myt men trevligt lät det i alla fall.

Det blir nog till att fortsätta träna på att gilla läget. Tur att det någon gång tar slut på bensin i epan för då måste sonen vara hemma en stund ;)

Hur hanterar ni ensamheten?

Lagar ni mat för en person?

Sover med radion på ?

Hur får ni tiden att gå?

Kan låta som ett fjuttigt problem i detta samhälle men just nu är det ett stort för mig...