Anja

7 september 2012 21:59

Hej hej, man tycker att ett år är lång tid å vänja sig på, men icke, ett tu tre är den dagen här då han ska flytta, Philip har flyttat till Halmstad, där han går Jb Gymnasiet, Handboll med inriktning Idrott och hälsa. Å jag måste säga att d var inte så fasligt tungt när han flytta, men usch å fy så tråkigt å äta själv,. Jag lagar oftast mat för några dagar å äter rester sen. Nej har ingen radio på däremot har jag ibland musik i telefon å hörlurar.
Tiden räcker inte till skulle jag vilja säga, men så klart ibland på kvällar å helger kan d kännas tomt..
Bara ringa å prata// Kram Anja

Åsa

7 september 2012 22:05

Ja du kära vän:) jag har nästan samma"problem".
Sambon borta hela veckan och barnen sover, men de finns ju ändå här...än så länge:). Jag är ju inte helt själv utan små snarkande fina grabbar sover...men apatisk det blir man ändå. Varken ork eller lust finns till att göra det man borde:(
Jag vet ju att det blir andra rutiner snart när Charlie blir större så jag försöker att njuta av lite tid med en bok...men det är svårt ibland.
Vi borde ses snart, blev ju inget förra hösten(den glömmer jag helst, vidrigaste hösten på länge) kanske dags att ta nya tag:))
Stora kramar💚

Mikaela

7 september 2012 22:24

Jag har varit ensam i flera år, i mitt förra förhållande var jag mest ensam då han jobbade borta han med.. Jag lärde mig tyvärr aldrig att leva med det. Och värre blev det då jag blev ensamstående. Nog för att barna är duktig på att prata! Men ibland kände man att man saknade en vuxen att konversera med.. Eller bara att ha någon nära.
Det brast lite för mig i vintras, då lilleman på (då) 5 och ett halvt vägrade lägga sig att sova och kämpade på och slocknade i mina armar kl23 för att "mamma, om jag går och lägger mig är ju du helt ensam" har än idag inte lärt mig att leva ensam, ändå blir jag helt ensammen varannan helg. Då åker jag helst runt till folk eller vistas i huset. Lägenheten är för tom och tyst för mig då :/
Kram!

Erika

8 september 2012 20:25

Jag tycker inte att det är ett litet problem. Jag hatar att vara ensam. Och jag håller med dig när du skriver att behovet av att prata är gigantiskt när man är ensam och när man inte är själv kan man lika gärna bara vara tyst. Och jag känner personligen att jag stänger in mig lite granna. Gör ingenting, pratar inte så mycket med någon, och det känns som att jag inte lever upp fören Olle kommer hem igen.
Men jag försöker att läsa så mycket som möjligt. Iofs så pluggar ju jag så jag har ju alltid något att göra. Kikar alltid på filmer som jag vet att Olle inte har något intresse av att se. Att sova är en stor uppgift. Jag har svårt att slappna av och att sova över lag när jag är ensam. Men det är bara att försöka komma över det. Jag försöker att inte tänka på hur mörkrädd och ensam jag är. Men det är stundvis jävligt jobbigt. Hoppas du finner dig trivas bättre med ensamheten ju mer tiden går. :)